Idag hade Ella sin dansföreställning. Jag var stolt som få och grät samtidigt som jag försökte filma.
När E's akt var slut fick man snällt sitta kvar och titta på alla andra dansklasser.
Kom på mig själv att gråta flera flera gånger. Jag grät av stolthet över andras barn!
Jag levde mig in i tanken att det där kan vara ella om några år och vad jag skulle känna och hur stolt jag skulle vara då. Och så kom hormonerna och med dom en massa patetiska tårar. Kära nån. Jag minns inte alla dessa hormonsvängningar, var jag likadan med ella?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar