V.35+5 Glukosbelastning på onsdag... Lord have mercy!

På tisdag - onsdag kommer jag att dö en smula.
Jag är på riktigt rädd.
Jonas med, han har på förhand sagt att han kommer hålla sig borta.
Det blir mamma som får ta hand om mig.
Lyckades hon tygla mig som hormonell rebellisk tonåring vet jag att hon kommer klara det här.

På onsdag ska jag göra en glukosbelastning.
En sån gör man för att kolla om man har graviddiabetes.
Jag har flera ggr under den här tiden legat precis på gränsen med mitt blodsocker. Detta i kombination med Ellas vikt (5050 gr) har gjort att min BM vill göra ett sånt test.

Det innebär att jag ska fasta (noll vatten, noll föda) från kl 22 på tisdag till kl 11 på onsdag.
08.00 på onsdag ska jag till
mvc/labb för att ta blodprov, sen får jag en sockerlösning att svälja, sen ska jag göra absolut ingenting i två timmar, jag får inte somna, jag får inte gå omkring, jag får inte åka hem, inte sy lr sticka, inte...
10.00 ska jag lämna nya prover
Sen ska jag vänta på resultatet.

Sen kommer mamma och hämtar mig...
Ett vrak. Troligen knappt vid liv.

Jag är på riktigt nervös!
Inte äta?! Inte dricka?!
Jag! NU?!
Jag dricker som en elefant, och äter för fem just nu... Jag blir lätt yr och illamående om jag inte får äta eller dricka med jämna (läs varannan timme)
12-13 timmar utan något?!
Hur ska det gå!
Tur att jag är på en vårdcentral om jag svimmar spyr eller dör.

Varför J inte vill (eller får) vara med?
Jag utan mat blir ett monsterjag.
Det är som att varenda preggohormon går bananas.
Jag blir xtra känslig (syndast om mig i världen), lättretlig och med en minimalt kort stubin.
Hela världen är emot mig, Gud hatar mig och jag honom, och dig!
Det är säker ngt fel på dig just då också.

Man kan ju tycka att eftersom jag är så medveten om hur jag blir så borde jag ju kunna hantera det.
Men nä. Det är där hormonerna kommer in. De bestämmer.
De kedjar fast den delen av hjärnan och dansar maccaréna på den.
Jag är inte längre jag.
Tänk dig pms fast gånger 100... Och så kryddar du det med lite extra sambaleolek.
That's me utan mat.

Jag räknar med att ha återhämtat mig på fredag.

Tills dess. Förlåt mig på förhand.
Och håll dig undan.

V.35+5 Startklar bebbe, men när?

I förrgår var vi på kontroll hos barnmorskan.
När hon skulle mäta magen (sfmåttet) fick jag en sammandragning, en sån där liten som jag knappt räknar.
Men hon kände det då magen som vanligt blev stenhård.
Hon frågade hur många sammandragningar jag har per dag då jag å j nyss suttit å sagt att de blir färre.
Det är bara det att jag räknar inte de här små, utan bara de där rejäla jag måste andas igenom.
De små gör förvisso ont, men jag kan prata och gå igenom dom.
Denna skillnad förklarade jag för henne och sa sen att jag kanske har tjugo små per dag.

Min bm tittar på mig och ber att få känna efter hur bebben ligger.
Jodå, fixerad och långt ner.
Och så säger hon.
"ja, hon verkar nog vara klar, hon kanske kommer snart. Men det vet man inte"

Nähä? Jaha?

Hon förklarar att de symptom jag har, bebbens läge och att hon är fixerad , samt att jag passerat vecka 35 gör att bebben skulle kunna komma närsom.
Men samtidigt kan hon få för sig att bara stanna kvar därinne å götta sig i fyra veckor också.
Så...alltså... Man vet inte.
Inatt? Imorgon? Nästa vecka? Om en månad?

Förövrigt har vår föräldragrupp börjat, det känns som en bra grupp med mycket intressant att lyssna och prata om.
Det är jag och ett par till som fått barn förut så vi får lite frågor.

Hittade även Ellas förlossningsjournal häromdagen... Vad mycket det är jag har glömt!
04.10 gick vattnet, 17.28 föddes hon.
5050 gr och 51 lång.

V.32+2 slempropp

Låg i badet ikväll då jag helt plötsligt kände något lossna... eller nä, det är inte rätt beskrivning, det går nog inte att beskriva riktigt.
Kände bara att ngt helt plötsligt hände där nere.
Efter en liten stund när jag tittar ner i vattnet ser jag en liten manet/ormliknande slemgrej flyta omkring. Påminner väldigt mycket om äggvita, eller en större bit av den där vitaste pricken i äggvitan, ni vet?

Öh? Jaha? Var nog allt jag tänkte, sen ropade jag på J.

'Ellas slempropp' lossnade i slutet av mellandagarna 2007, hon föddes 15 januari 2008.
Drygt två veckor dvs.

Undrar om ungefär samma gäller för den här damen?
Spännande!

v 32+0 Osocial och tillfreds

Det har drabbat även mig...
gravidochtotaltosocial.

Jag känner inte igen mig själv, och hade jag inte varit gravid och, tror jag, var liknande under de sista månaderna när jag väntade Ella hade jag varit allvarligt rädd just nu.

Jag är helt inne i mig själv, det är jag, mitt huvud, mina tankar, min bebis i magen.
Känner mig som en dålig socialfobisk egoistisk  självcentrisk människa. Jag orkar inte engagera mig i något eller någon... fast jag vill. Inte ens till mina nära och kära vänner... Skäms.
Däremot så pysslar jag om de som bor under mitt tak med glädje, och umgås med mamma går också bra, men sen är det nog. Som att jag inte är mottaglig.
Vet att detta fenomen är mycket vanligt bland gravida... men jag som älskar att umgås med folk och fä känner mig så elak.
En tyst mobil är en bra mobil! (Hör ni! förstår ni att jag är lite rädd?!)
Och jag som inte tycker om att vara ensam, jag njuter!
Eller... det är fortfarande jobbigt att vara själv när J jobbar kväll/natt, men det beror nog mer på att jag är kvällsparanoid (det står visst en mordisk psykopat i garderoben!) och enormt mörkrädd.
Inte ens kalas eller fester eller middagar... sånt som jag älskar! nä blää... om jag måste så går jag väl. så känner jag nu.
Helknasigt!

Det är som att jag omedvetet mentalt förbereder mig så mycket inför att dotter #2 ska komma att jag blockerar allt annat...
Och så är jag upptagen med att boa.
Jag boar för fullt!
100% sjukskriven, vad mycket tid det blev över att bara gå omkring här hemma och plocka lite, göra om lite, planera lite, skriva roliga listor på vad som ska göras idag och imorgon... Helt idiotiskt! Det vet väl jag med! jag ska ju vila, ligga i soffan se på film (som jag ju älskar), äta massa choklad och dricka nyponsoppa och bara ta det lugnt, unna mig... Men nädå! Jag blir för rastlös, alltid något som måste fixas (undrar om tvätten är klar btw?).
Sen har jag ont och är trött som en gris vid lunch och sover i minst två timmar.

Sömn ja.
Sova kan jag göra huuuur mycket som helst. Om jag inte var inne i någon gigantisk boaperiod nu skulle jag nog kunna sova hela dagarna och nätterna utan problem. korta mat- och kisspauser (föresten, hur gör skalman? Han har ju ingen kissklocka i sin mat- och sovklocka? kissar inte sköldpaddor?) är allt jag behöver sen Zzzova.

Undrar om jag kommer att vara såhär underlig ända fram till bönan kommer ut?
I såna fall vill jag verkligen be om ursäkt till alla jag skulle ha ringt, eller mailat, eller träffat, eller...
Jag kommer tillbaka! Jag lovar! Jag ska bara föda ett barn först.
Sen är jag Hanna igen.

Det kanske låter som att jag har en liten minidepp på gång. Inte alls!
Jag är enormt tillfreds! Saker går åt mitt håll nu. Jag är gladare och lugnare (harmonisk t.om?) än på länge.
Jag är bara... lite inne i mig själv och med min bebis...

Btw, det största tecknet på att jag inte helt är mig själv är nog avsaknaden av facebookstatusuppdateringar.
Min älskade Halldin skrev vist en gång när jag låg däckad i feber "att man vet att Welin är sjuk när det bara är en statusuppdatering per dag". Och hon har så rätt min kära namne (förlåt mig min kära för att jag är sån här! jag saknar dig och älskar dig! jag kommer snart tbx!)... om jag inte visste bättre skulle man kunna tro att jag är döende för det är inte "bara en statusuppdatering per dag", det är noll! Idag, noll!
och då har det hänt massa småroliga tokiga saker som jag vanligtvis skulle delat med mig av... men jag har liksom ingen lust. Det är inte allvarligare än så... jag har helt enkelt ingen lust. Jag har bara varit inne på fejjan en gång idag för att kolla om världen utanför Rostastrand fortfarande existerar. Kändes skönt att ni håller igång som vanligt iaf, det gör mig trygg, så det inte är någon epedemi utan bara ett typiskt höggravidsymptom.

Ta hand om er!
I will be back!
Jag hör av mig... som jag sagt för många gånger... (det är jag och chandler)...jag hör av mig.
#KÄRLEK