Vecka 39+1 Pinvärkar

En hel del, fast ändå ingenting, har hänt sen sist jag skrev.
Det är en trött Hanna som skriver idag.

Den tionde Juli  blev vi inskickade till förlossningen (fl) av min underbara barnmorska som under de senaste besöken märkt på mig hur jag haft ondare och blivit tröttare även fast jag försökt att inte visat det.
Kanske helt normalt har jag ju tänkt, trots att jag inte alls känt igen smärtan från graviditeten med Ella.
  På fl kunde de konstatera att jag hade öppnat mig 2 cm, fixerad och de kände hennes huvud bakom hinnorna,  allt var bra med bebben, men hon reagerade lite kraftigt när jag fick värkar. Detta kunde de se via ctg och hur hennes puls skenade iväg när jag fick värkar.
 De förklarade att bebben kunde komma närsomhelst men att hon gärna fick stanna ett litet tag till var i vecka 37 då), fick med mig briccanyl hem för att lugna ner värkarna och så att jag och bebben skulle få sova och vila bra.
Jag skulle även återkomma om ca tio dagar om det blev värre. ord som hinnsvepning och igångsättning nämndes.

Veckorna har gått och värkarna har fortsatt. Jag har haft ondare, blivit tröttare, grinigare, sämre mamma sämre sambo.
Under helgen eskalerade värkarna kraftigt. I förrgår gick dem att klocka, en var tredje minut. Då trodde jag verkligen att det var på gång.
Natten gick, jag lyckade sova lite men vaknade i värkarna.
På förmiddagen ringde vi in till fl och fick komma in.

Oförändrat.
Fortfarande bara öppen 2-3 cm.
Hur?! Efter all denna värk...
Barnmorskan som hade hand om mig suckade, beklagade sig över att hon inte kunde känna ngn revolution där inne i tappen, och tittade på ctgskärmen som registrerade mina värkar och bebbens puls.
Pinvärkar förklarade hon. Du har pinvärkar.
  Pinvärkar är djävulens idiotiska påhitt, en joker, helt onödigt.
De är som värkar, känns och uppfattas som värkar, enda skillnaden är att de inte gör ett skit!
När man får förvärkar och sammandragningar  så ska man börja öppna sig, sakta men säkert, och tillsist så kan hinnan spricka vattnet går å allt är igång.
Men det funkar alltså inte så om man har pinvärkar...

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle prata om igångsättning.
Men då var det det enda jag hade i huvudet. Ta ut henne! Ta ut henne nu!
Jag hade verkligen trott att, iaf de senaste dygnens pangvärkar hade gjort något.
Min kropp skrek, och skickade direkt ut protestlappar och började skriva strejkskyltar.
Tårarna kom.

Vi fick träffa ett as till doktor. ironiskt nog samma as som missade ellas gulsot när hon var två dagar gammal och skrev ut henne trots den nyblivna moderns klump i magen (som han totalt ignorerade men inte den underbara sköterskan som tog ett nytt prov på ella samtidigt som jag packade ihop våra bbsaker, men som jag alltså två timmar senare packade upp på neontalavdelningen).
Han körde över mig och mina känslor totalt. Sa emot allt vad de andra läkarna sagt till mig innan.
Tillsist fick jag nog och med tårar som rann hulkade jag fram att jag inte alls hade någon lust att vara där jag var, att jag INTE var en sån som kom till fl bara för skojs skull, att jag hellre skulle bryta ett finger än att bli igångsatt, men att min kropp inte orkade längre.
Vissa läkare ska inte vara läkare.
Till sist förstod han vad jag menade, och även utifrån bebbens pulsökning när jag får värkar, började han prata om att göra hål på hinnan, en igångsättning med andra ord.
Men just den dagen kunde de inte pga personalbrist. Han påpekade väldigt noggrant för mig att det krävdes mer övervakning vid en igångsättning (strö salt i såret ditt pucko, ge mig mer dålig samvete!), och att han även ville att jag egentligen skulle öppnats lite lite till innan de gjorde något.
Så... summa sumarum. Imorgon ska vi på en ny kontroll.
Jag ber till Gud att vattnet gått innan det. Att min kropp ska fatta galoppen och göra det den ska!
Eller, i värsta fall, att jag öppnat mig lite mer så att de isf sätter igång mig... återigen, inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag skulle hoppas på något sådant!
Jag, precis som aset, vill ju att saker ska ske naturligt. Naturens gång. Precis som det gjorde med ella.
Vattnet gick 04.10, värkarna kom, åkte in, pang öppen fem cm, värkarna blev värre, krystvärkar, ella ute 17.28.
Inget skulle göra mig så lycklig just nu som något sådant, det naturliga. Jag vill inte bli igångsatt.
Men det är helt klart så att smärta gör en lite desperat. Och jag har haft ont för länge nu.
   Så, med svansen mellan benen, tårar och bbväskan i handen, (jag trodde verkligen att värkarna var värkar å inte ngra pinvärkar) lämnade vi fl.
jag hade itne kommit dit för att få åka hem igen.

Det spökar i mitt huvud.
Jag skäms för att eventuellt bli igånsatt.
Jag har bett J om förlåtelse för att jag inte kan föda hans barn normalt.
Det är en prestige.
Som att det är mesigt att bli igångsatt, vilket jag vet att det inte är. Jag har mött flera kvinnor som är mycket starkare än jag som har blivit igångsatta. Jag har aldrig tyckt att de varit mesiga. men om mig själv...
jo... då blir jag helt plötsligt värdelös och ostolt.
Jag är besviken och förbannad på min dumma korkade kropp som gör fel.
Läkarens hårda tjat om den naturliga vägen hit och den naturliga vägen dit, (jag håller ju med honom!!! men han fattade ju inte det!) gjorde ju inte saken bättre i mitt lilla huvud. Snarare betydligt värre.
Nu skäms jag ännu mer. Jag, en last för landstinget, nej tack!
Tycker att det är pinsamt.
Och de som med sina subtila pikar, förvisso kanske med glimten i ögat, menar att jag är ju så rastlös och otålig, att allt ska hända nu, att jag inte kan vänta lite till. Up yours och tack för stödet.
Jag är otålig. Men inte när det gäller det här! Bebben skulle gärna fått stanna längre, gått över tiden om så behövdes, om jag inte hade så ont samtidigt! Jag vet att hon kommer, vad är det att vara otålig över, klart att jag längtar men jag har ingen stress. Jag njuter över den sista tiden ensam med Ella. Nej, jag har egentligen inte bråttom. men...
Ha själv ont i drygt en månad, vet att lösningen inte alls är särskilt långt borta - inte opitmal men den finns där - , så får vi se vad ni säger, Om skämtet är lika roligt då.

Idag har jag verkligen kämpat med att peppa upp mig själv. Inte tänka så mycket på imrgn.
Försökt att motivera mig med 'Det spelar ingen roll HUR bebben kommer ut, det är ATT den kommer ut och mår bra som är det viktiga'.
Under dagen har det mantrat ändrats till 'Det spelar ingen roll HUR man får en bebbe, det är att man FÅR en bebbe som är det viktiga'.
Denna ändring skedde när jag med tårar i ögonen satt i en park med sessan i knät och tänkte på mamma och hur jag själv hamnat här. Vissa kan inte föda egna barn, gå igenom en förlossning, de får adoptera. För dem måste det viktigaste vara att man FÅR ett barn, inte HUR man får ett barn.
"Prestige måste du lägga åt sidan"

V.35+5 Glukosbelastning på onsdag... Lord have mercy!

På tisdag - onsdag kommer jag att dö en smula.
Jag är på riktigt rädd.
Jonas med, han har på förhand sagt att han kommer hålla sig borta.
Det blir mamma som får ta hand om mig.
Lyckades hon tygla mig som hormonell rebellisk tonåring vet jag att hon kommer klara det här.

På onsdag ska jag göra en glukosbelastning.
En sån gör man för att kolla om man har graviddiabetes.
Jag har flera ggr under den här tiden legat precis på gränsen med mitt blodsocker. Detta i kombination med Ellas vikt (5050 gr) har gjort att min BM vill göra ett sånt test.

Det innebär att jag ska fasta (noll vatten, noll föda) från kl 22 på tisdag till kl 11 på onsdag.
08.00 på onsdag ska jag till
mvc/labb för att ta blodprov, sen får jag en sockerlösning att svälja, sen ska jag göra absolut ingenting i två timmar, jag får inte somna, jag får inte gå omkring, jag får inte åka hem, inte sy lr sticka, inte...
10.00 ska jag lämna nya prover
Sen ska jag vänta på resultatet.

Sen kommer mamma och hämtar mig...
Ett vrak. Troligen knappt vid liv.

Jag är på riktigt nervös!
Inte äta?! Inte dricka?!
Jag! NU?!
Jag dricker som en elefant, och äter för fem just nu... Jag blir lätt yr och illamående om jag inte får äta eller dricka med jämna (läs varannan timme)
12-13 timmar utan något?!
Hur ska det gå!
Tur att jag är på en vårdcentral om jag svimmar spyr eller dör.

Varför J inte vill (eller får) vara med?
Jag utan mat blir ett monsterjag.
Det är som att varenda preggohormon går bananas.
Jag blir xtra känslig (syndast om mig i världen), lättretlig och med en minimalt kort stubin.
Hela världen är emot mig, Gud hatar mig och jag honom, och dig!
Det är säker ngt fel på dig just då också.

Man kan ju tycka att eftersom jag är så medveten om hur jag blir så borde jag ju kunna hantera det.
Men nä. Det är där hormonerna kommer in. De bestämmer.
De kedjar fast den delen av hjärnan och dansar maccaréna på den.
Jag är inte längre jag.
Tänk dig pms fast gånger 100... Och så kryddar du det med lite extra sambaleolek.
That's me utan mat.

Jag räknar med att ha återhämtat mig på fredag.

Tills dess. Förlåt mig på förhand.
Och håll dig undan.

V.35+5 Startklar bebbe, men när?

I förrgår var vi på kontroll hos barnmorskan.
När hon skulle mäta magen (sfmåttet) fick jag en sammandragning, en sån där liten som jag knappt räknar.
Men hon kände det då magen som vanligt blev stenhård.
Hon frågade hur många sammandragningar jag har per dag då jag å j nyss suttit å sagt att de blir färre.
Det är bara det att jag räknar inte de här små, utan bara de där rejäla jag måste andas igenom.
De små gör förvisso ont, men jag kan prata och gå igenom dom.
Denna skillnad förklarade jag för henne och sa sen att jag kanske har tjugo små per dag.

Min bm tittar på mig och ber att få känna efter hur bebben ligger.
Jodå, fixerad och långt ner.
Och så säger hon.
"ja, hon verkar nog vara klar, hon kanske kommer snart. Men det vet man inte"

Nähä? Jaha?

Hon förklarar att de symptom jag har, bebbens läge och att hon är fixerad , samt att jag passerat vecka 35 gör att bebben skulle kunna komma närsom.
Men samtidigt kan hon få för sig att bara stanna kvar därinne å götta sig i fyra veckor också.
Så...alltså... Man vet inte.
Inatt? Imorgon? Nästa vecka? Om en månad?

Förövrigt har vår föräldragrupp börjat, det känns som en bra grupp med mycket intressant att lyssna och prata om.
Det är jag och ett par till som fått barn förut så vi får lite frågor.

Hittade även Ellas förlossningsjournal häromdagen... Vad mycket det är jag har glömt!
04.10 gick vattnet, 17.28 föddes hon.
5050 gr och 51 lång.

V.32+2 slempropp

Låg i badet ikväll då jag helt plötsligt kände något lossna... eller nä, det är inte rätt beskrivning, det går nog inte att beskriva riktigt.
Kände bara att ngt helt plötsligt hände där nere.
Efter en liten stund när jag tittar ner i vattnet ser jag en liten manet/ormliknande slemgrej flyta omkring. Påminner väldigt mycket om äggvita, eller en större bit av den där vitaste pricken i äggvitan, ni vet?

Öh? Jaha? Var nog allt jag tänkte, sen ropade jag på J.

'Ellas slempropp' lossnade i slutet av mellandagarna 2007, hon föddes 15 januari 2008.
Drygt två veckor dvs.

Undrar om ungefär samma gäller för den här damen?
Spännande!

v 32+0 Osocial och tillfreds

Det har drabbat även mig...
gravidochtotaltosocial.

Jag känner inte igen mig själv, och hade jag inte varit gravid och, tror jag, var liknande under de sista månaderna när jag väntade Ella hade jag varit allvarligt rädd just nu.

Jag är helt inne i mig själv, det är jag, mitt huvud, mina tankar, min bebis i magen.
Känner mig som en dålig socialfobisk egoistisk  självcentrisk människa. Jag orkar inte engagera mig i något eller någon... fast jag vill. Inte ens till mina nära och kära vänner... Skäms.
Däremot så pysslar jag om de som bor under mitt tak med glädje, och umgås med mamma går också bra, men sen är det nog. Som att jag inte är mottaglig.
Vet att detta fenomen är mycket vanligt bland gravida... men jag som älskar att umgås med folk och fä känner mig så elak.
En tyst mobil är en bra mobil! (Hör ni! förstår ni att jag är lite rädd?!)
Och jag som inte tycker om att vara ensam, jag njuter!
Eller... det är fortfarande jobbigt att vara själv när J jobbar kväll/natt, men det beror nog mer på att jag är kvällsparanoid (det står visst en mordisk psykopat i garderoben!) och enormt mörkrädd.
Inte ens kalas eller fester eller middagar... sånt som jag älskar! nä blää... om jag måste så går jag väl. så känner jag nu.
Helknasigt!

Det är som att jag omedvetet mentalt förbereder mig så mycket inför att dotter #2 ska komma att jag blockerar allt annat...
Och så är jag upptagen med att boa.
Jag boar för fullt!
100% sjukskriven, vad mycket tid det blev över att bara gå omkring här hemma och plocka lite, göra om lite, planera lite, skriva roliga listor på vad som ska göras idag och imorgon... Helt idiotiskt! Det vet väl jag med! jag ska ju vila, ligga i soffan se på film (som jag ju älskar), äta massa choklad och dricka nyponsoppa och bara ta det lugnt, unna mig... Men nädå! Jag blir för rastlös, alltid något som måste fixas (undrar om tvätten är klar btw?).
Sen har jag ont och är trött som en gris vid lunch och sover i minst två timmar.

Sömn ja.
Sova kan jag göra huuuur mycket som helst. Om jag inte var inne i någon gigantisk boaperiod nu skulle jag nog kunna sova hela dagarna och nätterna utan problem. korta mat- och kisspauser (föresten, hur gör skalman? Han har ju ingen kissklocka i sin mat- och sovklocka? kissar inte sköldpaddor?) är allt jag behöver sen Zzzova.

Undrar om jag kommer att vara såhär underlig ända fram till bönan kommer ut?
I såna fall vill jag verkligen be om ursäkt till alla jag skulle ha ringt, eller mailat, eller träffat, eller...
Jag kommer tillbaka! Jag lovar! Jag ska bara föda ett barn först.
Sen är jag Hanna igen.

Det kanske låter som att jag har en liten minidepp på gång. Inte alls!
Jag är enormt tillfreds! Saker går åt mitt håll nu. Jag är gladare och lugnare (harmonisk t.om?) än på länge.
Jag är bara... lite inne i mig själv och med min bebis...

Btw, det största tecknet på att jag inte helt är mig själv är nog avsaknaden av facebookstatusuppdateringar.
Min älskade Halldin skrev vist en gång när jag låg däckad i feber "att man vet att Welin är sjuk när det bara är en statusuppdatering per dag". Och hon har så rätt min kära namne (förlåt mig min kära för att jag är sån här! jag saknar dig och älskar dig! jag kommer snart tbx!)... om jag inte visste bättre skulle man kunna tro att jag är döende för det är inte "bara en statusuppdatering per dag", det är noll! Idag, noll!
och då har det hänt massa småroliga tokiga saker som jag vanligtvis skulle delat med mig av... men jag har liksom ingen lust. Det är inte allvarligare än så... jag har helt enkelt ingen lust. Jag har bara varit inne på fejjan en gång idag för att kolla om världen utanför Rostastrand fortfarande existerar. Kändes skönt att ni håller igång som vanligt iaf, det gör mig trygg, så det inte är någon epedemi utan bara ett typiskt höggravidsymptom.

Ta hand om er!
I will be back!
Jag hör av mig... som jag sagt för många gånger... (det är jag och chandler)...jag hör av mig.
#KÄRLEK

31+3 Ett oväntat besök hos specialist mödravården, stirkta order och heltids sjukskriven

Sedan tidig förmiddag har jag haft flera hemska sammandragningar som känts annorlunda än de tidigare.
De här var hårdare, längre, och det kändes som att allt pressades neråt.
Stannade kvar i sängen till det verkligen var dags att gå upp och åka till jobbet.
Väl på jobbet får jag en sammandragning till och jag inser att det ju inte finns en chans att jag kommer orka jobba om det fortsätter såhär, och att jag kanske även borde ringa min barnmorska för att se vad hon tror det kan bero på och vad jag ska göra...
En halvtimme senare ligger jag och tittar på en skärm i ett rum på specialistmödravården.
Den snälla doktorn känner och klämmer och snurrar runt med ultraljudspaddeln.

Bönan har fixerat sig, hon ligger stadig som en klippa med huvudet långt där nere.
Livmodertappen var tack och lov inte påverkad än men doktorn sjukskrev mig på heltid de kommande två veckorna.
Jag har fått strikta order om att undvika all form av ansträngning som kan leda till sammandragningar (vaddå? ska jag ligga i sängen i två veckor?!?), för när bebben ligger med huvudet så långt ner och är fixerad så kan sammandragningarna göra att hon pressas ännu mera neråt och trycker på vilket kan sätta igång allting, detta ville doktorn undvika iaf i två veckor. Jag är i vecka 32 nu och efter v 34 gör de ingenting för att stanna upp eventuella förlossningsvärkar och sånt.
Frågade doktorn om hon trodde att bönan skulle stanna kvar till den sista juli som beräknat.
"jag skulle inte satsa några pengar på det, hon verkar ganska bestämd och kanske har bråttom" fick jag som svar.
...Det låter som min dotter det... Bestämd och otålig...
...undrar om hon är det om 15 år också... oh lord have mercy!

V. 30+0 S som i Symbios och Sammandragning

Jag och sessan somnade vid sjutiden igår, sen vaknade jag vid 22 för att någon plingade i matrepet (navelsträngen) och tydligt markerade att det var slut på föda.
Tokhungrig. Åt två rejäla tallrikar fil och oboy.
Upp i säng, somnar om som en stock.
Vaknar igen vid 23.30, kissenödig.
När jag reser mig upp från toaletten får jag en rejäl sammandragning.
Jonas som nu oxå är på väg att lägga sig försöker stötta så valhänt det går.
Vi går och lägger oss bredvid Ella som tagit upp största delen av vår säng...
I halv dvala när en till sammandragning kommer.
Tätt följt av två små.
Dock så smärtsamma.
Ella har under den här tiden börjat röra sig och gny.
Vi somnar om.
Vaknar strax igen av en till kraftig sammandragning, J försöker tyst stötta och håller min hand, ella kramar om mig i sömnen men som om mor och dotter var i symbios halvvaknar hon direkt och mumlar till jonas att "mamma haj ont"
Sen vänder hon på sig och somnar om.
Jag ligger fnissandes och flämtandes och undrar vad det var som hände.
Sammandragning över.
Ca 02.00 toksvettig!
Ella ligger som fastklistrad mot min rygg, mysigt men jobbigt varmt.
Dricker vatten från min vattenflaska, slut! (när hann den ta slut? J fyllde på den när han nattade mig å ella vid sju)
Försöker somna om men inser att jag är för törstig.
Upp, fylla på flaskan, dricka dricka, fylla på igen, lägga sig, ännu en sammandragning, dock väldigt mild och släpper fort.
Somnar om.
04.00 någon skallar min blåsa!
Kissa igen.
Hinner precis lägga mig och säga sov gott för tolfte gången till J när E börjar böka.
Jag och J anar onåd och spelar döda (iaf iallra högsta grad sovandes)
Smygkikar på min dotter för att kunna göra en lägesanalys.
Förhoppning: stängda ögon, avslappnad, med nappen i mungipan.
Verklighet: klaröppna ögon som tittar mot mig som om hon vet att jag bluffar och en hand som rastlöst snurrar på nappen.
04.15 "det äj mojjon nu!" (jag hatar sommaren!!!)
Vi försöker all the trix in the book...
Tillslut får E gå upp och kolla på solen i fönstret för att se att solen faktiskt inte alls riktigt har vaknat än och att det är så tidigt att inte ens barnkanalen har börjat!
Precis när E börjar förstå att det kanske ändå är sant och är påväg till sängen igen smackar hon i huvudet i fönstret som står öppet (Hatar fönster som öppnas inåt!!!!)
Lyfter upp tokledsen sessa i min famn, tokledsen sessa knäar preggomage och väcker minisessan som tror att det är dags för morgonjympa.
Blåser och tröstar E samtidigt som jag försöker lugna ner gymnasten som testar gränserna för hur elastiska mina revben är.
Tappar humöret, ryter åt J att han får gå upp och fixa välling! (nej, jag sa det inte med så fina ord)
Ella dricker välling, jag försöker somna om, ella låter som en trumpet och får en dos nässpray, jag försöker somna om.
Känner precis ett uns av inre frid när Ella hittar pippis apa någonstans i sängen.
Apan vill klappa mamman med den vassa delen av kardborrsidan,
en bit hud har nog lossnat av mammans skulderblad och mamman önskar död och hemskheter åt pippiapan.
Apan blir tråkig för prinsessan som spelar sina kort väl och frågar J vart ior är istället.
Jag försöker snabbt mig på lite telepati till J, -ior sover!ior sover!ior sover!. Misslyckat.
Hör honom säga att ior ligger i Ellas säng.
Inser att kriget är förlorat och tackar Gud för några timmars sömn.
Ior hämtas, Ior och pippiapan boxas...
I denna stund av prövning fattar den hormonella modern ett beslut.
Nu skiter jag i det här!!!
Kärleksfull som jag är så säger jag till J att han som sovit minst och snart ska upp till skolan kan få gå ner och lägga sig i gästrummet för att sova.
Han tittar medlidsamt (och förvånat?!) på mig och frågar "men du då?"
Jag klarar mig svarar jag trofast och tänker att det är mors dag nästa helg och att jag ska jobba hemifrån idag då E är på dagis, en tupplur mitt på dagen borde ju hinnas med.
J försvinner ner men kommer snart upp igen, med ipaden (han har sina poäng den gubben ändå).
Så nu ligger vi här.
Klockan är halv sex nu och vi har avklarat flera virtuella pussel än någonsin, nu ska vi ha virtuellt teparty bestämmer storsessan.
.... Får man gå upp snart så att jag får sova igen?