Det har drabbat även mig...
gravidochtotaltosocial.
Jag känner inte igen mig själv, och hade jag inte varit gravid och, tror jag, var liknande under de sista månaderna när jag väntade Ella hade jag varit allvarligt rädd just nu.
Jag är helt inne i mig själv, det är jag, mitt huvud, mina tankar, min bebis i magen.
Känner mig som en dålig socialfobisk egoistisk självcentrisk människa. Jag orkar inte engagera mig i något eller någon... fast jag vill. Inte ens till mina nära och kära vänner... Skäms.
Däremot så pysslar jag om de som bor under mitt tak med glädje, och umgås med mamma går också bra, men sen är det nog. Som att jag inte är mottaglig.
Vet att detta fenomen är mycket vanligt bland gravida... men jag som älskar att umgås med folk och fä känner mig så elak.
En tyst mobil är en bra mobil! (Hör ni! förstår ni att jag är lite rädd?!)
Och jag som inte tycker om att vara ensam, jag njuter!
Eller... det är fortfarande jobbigt att vara själv när J jobbar kväll/natt, men det beror nog mer på att jag är kvällsparanoid (det står visst en mordisk psykopat i garderoben!) och enormt mörkrädd.
Inte ens kalas eller fester eller middagar... sånt som jag älskar! nä blää... om jag måste så går jag väl. så känner jag nu.
Helknasigt!
Det är som att jag omedvetet mentalt förbereder mig så mycket inför att dotter #2 ska komma att jag blockerar allt annat...
Och så är jag upptagen med att boa.
Jag boar för fullt!
100% sjukskriven, vad mycket tid det blev över att bara gå omkring här hemma och plocka lite, göra om lite, planera lite, skriva roliga listor på vad som ska göras idag och imorgon... Helt idiotiskt! Det vet väl jag med! jag ska ju vila, ligga i soffan se på film (som jag ju älskar), äta massa choklad och dricka nyponsoppa och bara ta det lugnt, unna mig... Men nädå! Jag blir för rastlös, alltid något som måste fixas (undrar om tvätten är klar btw?).
Sen har jag ont och är trött som en gris vid lunch och sover i minst två timmar.
Sömn ja.
Sova kan jag göra huuuur mycket som helst. Om jag inte var inne i någon gigantisk boaperiod nu skulle jag nog kunna sova hela dagarna och nätterna utan problem. korta mat- och kisspauser (föresten, hur gör skalman? Han har ju ingen kissklocka i sin mat- och sovklocka? kissar inte sköldpaddor?) är allt jag behöver sen Zzzova.
Undrar om jag kommer att vara såhär underlig ända fram till bönan kommer ut?
I såna fall vill jag verkligen be om ursäkt till alla jag skulle ha ringt, eller mailat, eller träffat, eller...
Jag kommer tillbaka! Jag lovar! Jag ska bara föda ett barn först.
Sen är jag Hanna igen.
Det kanske låter som att jag har en liten minidepp på gång. Inte alls!
Jag är enormt tillfreds! Saker går åt mitt håll nu. Jag är gladare och lugnare (harmonisk t.om?) än på länge.
Jag är bara... lite inne i mig själv och med min bebis...
Btw, det största tecknet på att jag inte helt är mig själv är nog avsaknaden av facebookstatusuppdateringar.
Min älskade Halldin skrev vist en gång när jag låg däckad i feber "att man vet att Welin är sjuk när det bara är en statusuppdatering per dag". Och hon har så rätt min kära namne (förlåt mig min kära för att jag är sån här! jag saknar dig och älskar dig! jag kommer snart tbx!)... om jag inte visste bättre skulle man kunna tro att jag är döende för det är inte "bara en statusuppdatering per dag", det är noll! Idag, noll!
och då har det hänt massa småroliga tokiga saker som jag vanligtvis skulle delat med mig av... men jag har liksom ingen lust. Det är inte allvarligare än så... jag har helt enkelt ingen lust. Jag har bara varit inne på fejjan en gång idag för att kolla om världen utanför Rostastrand fortfarande existerar. Kändes skönt att ni håller igång som vanligt iaf, det gör mig trygg, så det inte är någon epedemi utan bara ett typiskt höggravidsymptom.
Ta hand om er!
I will be back!
Jag hör av mig... som jag sagt för många gånger... (det är jag och chandler)...jag hör av mig.
#KÄRLEK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar