Vecka 39+1 Pinvärkar

En hel del, fast ändå ingenting, har hänt sen sist jag skrev.
Det är en trött Hanna som skriver idag.

Den tionde Juli  blev vi inskickade till förlossningen (fl) av min underbara barnmorska som under de senaste besöken märkt på mig hur jag haft ondare och blivit tröttare även fast jag försökt att inte visat det.
Kanske helt normalt har jag ju tänkt, trots att jag inte alls känt igen smärtan från graviditeten med Ella.
  På fl kunde de konstatera att jag hade öppnat mig 2 cm, fixerad och de kände hennes huvud bakom hinnorna,  allt var bra med bebben, men hon reagerade lite kraftigt när jag fick värkar. Detta kunde de se via ctg och hur hennes puls skenade iväg när jag fick värkar.
 De förklarade att bebben kunde komma närsomhelst men att hon gärna fick stanna ett litet tag till var i vecka 37 då), fick med mig briccanyl hem för att lugna ner värkarna och så att jag och bebben skulle få sova och vila bra.
Jag skulle även återkomma om ca tio dagar om det blev värre. ord som hinnsvepning och igångsättning nämndes.

Veckorna har gått och värkarna har fortsatt. Jag har haft ondare, blivit tröttare, grinigare, sämre mamma sämre sambo.
Under helgen eskalerade värkarna kraftigt. I förrgår gick dem att klocka, en var tredje minut. Då trodde jag verkligen att det var på gång.
Natten gick, jag lyckade sova lite men vaknade i värkarna.
På förmiddagen ringde vi in till fl och fick komma in.

Oförändrat.
Fortfarande bara öppen 2-3 cm.
Hur?! Efter all denna värk...
Barnmorskan som hade hand om mig suckade, beklagade sig över att hon inte kunde känna ngn revolution där inne i tappen, och tittade på ctgskärmen som registrerade mina värkar och bebbens puls.
Pinvärkar förklarade hon. Du har pinvärkar.
  Pinvärkar är djävulens idiotiska påhitt, en joker, helt onödigt.
De är som värkar, känns och uppfattas som värkar, enda skillnaden är att de inte gör ett skit!
När man får förvärkar och sammandragningar  så ska man börja öppna sig, sakta men säkert, och tillsist så kan hinnan spricka vattnet går å allt är igång.
Men det funkar alltså inte så om man har pinvärkar...

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle prata om igångsättning.
Men då var det det enda jag hade i huvudet. Ta ut henne! Ta ut henne nu!
Jag hade verkligen trott att, iaf de senaste dygnens pangvärkar hade gjort något.
Min kropp skrek, och skickade direkt ut protestlappar och började skriva strejkskyltar.
Tårarna kom.

Vi fick träffa ett as till doktor. ironiskt nog samma as som missade ellas gulsot när hon var två dagar gammal och skrev ut henne trots den nyblivna moderns klump i magen (som han totalt ignorerade men inte den underbara sköterskan som tog ett nytt prov på ella samtidigt som jag packade ihop våra bbsaker, men som jag alltså två timmar senare packade upp på neontalavdelningen).
Han körde över mig och mina känslor totalt. Sa emot allt vad de andra läkarna sagt till mig innan.
Tillsist fick jag nog och med tårar som rann hulkade jag fram att jag inte alls hade någon lust att vara där jag var, att jag INTE var en sån som kom till fl bara för skojs skull, att jag hellre skulle bryta ett finger än att bli igångsatt, men att min kropp inte orkade längre.
Vissa läkare ska inte vara läkare.
Till sist förstod han vad jag menade, och även utifrån bebbens pulsökning när jag får värkar, började han prata om att göra hål på hinnan, en igångsättning med andra ord.
Men just den dagen kunde de inte pga personalbrist. Han påpekade väldigt noggrant för mig att det krävdes mer övervakning vid en igångsättning (strö salt i såret ditt pucko, ge mig mer dålig samvete!), och att han även ville att jag egentligen skulle öppnats lite lite till innan de gjorde något.
Så... summa sumarum. Imorgon ska vi på en ny kontroll.
Jag ber till Gud att vattnet gått innan det. Att min kropp ska fatta galoppen och göra det den ska!
Eller, i värsta fall, att jag öppnat mig lite mer så att de isf sätter igång mig... återigen, inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag skulle hoppas på något sådant!
Jag, precis som aset, vill ju att saker ska ske naturligt. Naturens gång. Precis som det gjorde med ella.
Vattnet gick 04.10, värkarna kom, åkte in, pang öppen fem cm, värkarna blev värre, krystvärkar, ella ute 17.28.
Inget skulle göra mig så lycklig just nu som något sådant, det naturliga. Jag vill inte bli igångsatt.
Men det är helt klart så att smärta gör en lite desperat. Och jag har haft ont för länge nu.
   Så, med svansen mellan benen, tårar och bbväskan i handen, (jag trodde verkligen att värkarna var värkar å inte ngra pinvärkar) lämnade vi fl.
jag hade itne kommit dit för att få åka hem igen.

Det spökar i mitt huvud.
Jag skäms för att eventuellt bli igånsatt.
Jag har bett J om förlåtelse för att jag inte kan föda hans barn normalt.
Det är en prestige.
Som att det är mesigt att bli igångsatt, vilket jag vet att det inte är. Jag har mött flera kvinnor som är mycket starkare än jag som har blivit igångsatta. Jag har aldrig tyckt att de varit mesiga. men om mig själv...
jo... då blir jag helt plötsligt värdelös och ostolt.
Jag är besviken och förbannad på min dumma korkade kropp som gör fel.
Läkarens hårda tjat om den naturliga vägen hit och den naturliga vägen dit, (jag håller ju med honom!!! men han fattade ju inte det!) gjorde ju inte saken bättre i mitt lilla huvud. Snarare betydligt värre.
Nu skäms jag ännu mer. Jag, en last för landstinget, nej tack!
Tycker att det är pinsamt.
Och de som med sina subtila pikar, förvisso kanske med glimten i ögat, menar att jag är ju så rastlös och otålig, att allt ska hända nu, att jag inte kan vänta lite till. Up yours och tack för stödet.
Jag är otålig. Men inte när det gäller det här! Bebben skulle gärna fått stanna längre, gått över tiden om så behövdes, om jag inte hade så ont samtidigt! Jag vet att hon kommer, vad är det att vara otålig över, klart att jag längtar men jag har ingen stress. Jag njuter över den sista tiden ensam med Ella. Nej, jag har egentligen inte bråttom. men...
Ha själv ont i drygt en månad, vet att lösningen inte alls är särskilt långt borta - inte opitmal men den finns där - , så får vi se vad ni säger, Om skämtet är lika roligt då.

Idag har jag verkligen kämpat med att peppa upp mig själv. Inte tänka så mycket på imrgn.
Försökt att motivera mig med 'Det spelar ingen roll HUR bebben kommer ut, det är ATT den kommer ut och mår bra som är det viktiga'.
Under dagen har det mantrat ändrats till 'Det spelar ingen roll HUR man får en bebbe, det är att man FÅR en bebbe som är det viktiga'.
Denna ändring skedde när jag med tårar i ögonen satt i en park med sessan i knät och tänkte på mamma och hur jag själv hamnat här. Vissa kan inte föda egna barn, gå igenom en förlossning, de får adoptera. För dem måste det viktigaste vara att man FÅR ett barn, inte HUR man får ett barn.
"Prestige måste du lägga åt sidan"